Det har hänt något. Något stort för mig. Jag pratar om mig själv som frisk. Inte som sjuk. Den senaste tiden har jag refererat till "när jag var sjuk, när jag var utbränd, i min sjukdom då..". Jag pratar alltså om mig själv ur ett nytt perspektiv. Jag inser plötsligt hur långt jag kommit, hur stark jag är och att jag känner mig trygg. Trygg i att vara frisk. Att våga kalla mig det. Något som kanske låter banalt för många men är ett helt berg av vikt för mig. Jag låg länge i mellanlandet mellan sjuk och frisk. Vågade inte ta ett kliv framåt, mot det okända. Visste inte vem jag var när jag inte längre var sjuk, vem jag var som frisk. Vågade inte tro att jag någonsin skulle komma hit, till stället som heter frisk och är en befrielse från allt det svarta, tunga. Jag vet att det kommer att komma perioder av svärta och stunder av hopplöshet. Kanske känner jag samma ångest när våren presenterar sig nästa gång men jag är inte rädd längre. Jag vågar ta på mig den här jackan som heter frisk. Jag kan bära den nu. I helgen var det exakt två år sedan jag blev akut sjukskriven för utmattningsdepression och jag reflekterade inte ens över det. Blev inte försvagad av att veta att det var en årsdag, blev inte påverkad och kände inte att det var värt att ens reflektera över. Förra året låg jag däckad i hammocken i sommarstugan helt ensam på midsommarafton. Orkade inte umgås, ville bara vara ensam med min ångest och sjukdom. I år kände jag mig som "fia" och var på fest med massor med nya människor. Kände igen mig själv. ,. ett leende kan berätta så mycket. Nu är det sex år sedan jag kom hem från USA och den psykiska misshandeln. Sex år sedan jag började jobba mig sjuk för att slippa möta den kris jag varit med om. Nu är jag framme, redo att gå vidare. Jag är frisk och fri.
