Läsarfråga: Har du varit orolig för att din utmattning ska komma tillbaka under den tuffa tiden? Har du känt av några symtom eller har det gått bra?Svar: Känner mig trygg i hur jag tar hand om mig själv när det är (för) mycket och att allt jag lärt mig sedan min utmattning 2012 har cementerats i mångt och mycket. Är inte orolig för att jag ska bli utmattad igen, har däremot en stor respekt för den erfarenheten och skulle aldrig någonsin betrakta mig som "immun" eller att det aldrig skulle kunna hända. Ägnade de första 5-6 åren till att läka på olika sätt, göra beteendeförändringar och ett gediget inre arbete som lade grunden för att kunna känna den tryggheten (de första åren var jag livrädd för att hamna där igen). Utmattningen är en av mina överlägset viktigaste lärdomar och erfarenheter som var livsförändrande - men den är inte "med mig" som en del av mig eller min identitet (längre). Man kan verkligen konstatera att det har varit intensivt de senaste åren med att bygga + projektleda två hus (gästhuset + vårt drömhus), en graviditet, bebis, första året med bebis, driva företag, ha anställda, vara chef, jobba halvtid, spela in en TV-serie och en Youtube-serie + väldigt mycket sömnbrist och så vidare. Men jag upplever inga symtom på stress och känner mig inte stressad på det sättet. Överväldigad ibland, hundra procent. Bryter ihop ibland, absolut. Trött, sliten och i behov av att sömn, återhämtning och ledighet? Så in i! <3 Men det som har varit mest påfrestande för min del har varit alla tunga amningshormoner som påverkar en så knäppt mycket i hur den kräver all ens energi, ger hjärndimma och den enorma tröttheten som kommer med den + såklart det faktum att man inte sover toppen med en nyfödd/nattamning/jobba på kvällen som ofta är enda luckan för att få ihop det osv. Tack och lov är det övergående <3 Någonstans längs vägen har det byggts in någon slags balansbräda i mig som reglerar systemet ganska bra. De här åren har allt fokus varit på ovannämnda, vilket innebär att massor med annat fått stå åt sidan - som tid för vänner och sociala aktiviteter, boka in saker på fritiden, vissa arbetsuppgifter eller delar i jobbet, resor/semester, att starta upp nya grejer etc. Det hade varit omöjligt att försöka pressa in även det i det här läget. Samma sak med krav, förväntningar, måsten, prestation - allt det har det varit så lite som möjligt av för att göra helheten mer hållbar. Efter den här långa utläggning så kan man väl sammanfatta det med att nej, jag är inte orolig och känner inga symtom, jag har stort respekt för den erfarenheten och vet därför att saker och ting ofta kommer ikapp först efteråt, därför är det viktigt för oss att försöka landa mjukt på fötterna efter de här intensiva åren, för trötta och slutkörda kommer vi definitivt att vara. Ser det som en viktig uppgift att försöka preppa för just den mjuka landningen genom att ha utrymme när huset är klart, att ta semester en vecka eller två och bara vara här hemma i huset när vi flyttat in för att just återhämta oss. Att bestämma att semestern i sommar är helig, efter två år av ingen semester alls. Jag tackade nej till att göra en veckas jobbuppdrag i maj av den enkla anledningen att vi kommer vara klara med huset där någonstans och då är det inte utrymme att prestera på topp en hel vecka. Med allt det här sagt så är vi väldigt överens om att vi är väldigt (!) redo att bli klara med huset och därmed få tillbaka livet igen. Vi längtar efter tid, återhämtning, mentalt/fysiskt/praktiskt utrymme, fritid, lite luft helt enkelt. Hur som helst, långt svar. Men den gamla klassikern ge och ta är alltid viktig, hur banalt det än kan låta. Kram!
