Klockan hinner inte bli sex innan jag ligger vaken nu för tiden. Det tog ett tag innan jag förstod att jag vaknade av mig själv så tidigt. I början verkade jag somna om av ren rutin, nu ligger jag där och suckar. Känner ett aktivt motstånd trots att jag länge tänkt att jag vill gå upp klockan sex för att jag mår bra av det. Men så kom dagen då min inre väckarklocka började väcka mig i ottan - och jag vill inte. Mörkret är för kompakt, kylan för intensiv. Dramatiska tankar, är det såhär det ska vara nu, aldrig mer en sovmorgon, har jag blivit gammal, varför kan jag plötsligt inte sova på morgonen längre. Så jag ligger där och surar tills jag blir både tröttare och knäppare av att streta emot. Frustar åt min egen dumhet. Så slog det mig. Tänk om det är först nu min kropp hittat tillbaka en gång för alla. Jag har alltid vaknat tidigt och varit en morgonmänniska. Men så kom utmattningen och förändrade allt. Det är så längesedan nu men det där med att vara en morgonmänniska har inte återhämtat sig, inte ens såhär tolv år efter sjukskrivningen ... tills nu?! Så imorgon när kroppen väcker mig klockan nollsex ska jag tacka och tänka herregud så fint att vi hittade tillbaka till det som en gång var det normala. Tolv år efter utmattningen är jag tillbaka i ottan där jag hör hemma och som jag ska omfamna det! God morgon! Läs även: Jag har gått vidare men glömmer aldrig
