I gårdagens inlägg skrev jag "Det påminner om när jag efter min utmattningsdepression för första gången klarade av att resa med en fullsmockad tunnelbana till kontoret iklädd jeans. Det var bara något jag kunde drömma om när jag var sjuk". Hittade den texten så här kommer den igen, från 2013:"Jag står i en halvfull tunnelbanevagn på väg hem från kontoret. Klockan är halv sex den tredje september 2013. Det har gått 16 månader sedan mitt liv föll isär och kroppen lade av. Ett halvt liv sedan . En variant av evighet. Jag stirrar på mina jeansklädda ben och inser att jag har vanliga kläder på mig. Jag är välklädd och sminkad. På väg hem från kontoret jag hyr tre dagar i veckan. Har en ryggsäck med "viktiga" prylar, en scarf runt halsen och är som alla andra, åtminstone utanpå. Ser ut som alla andra. Plötsligt är jag en i mängden igen. Har ibland relativt pigga ögon, skjorta under jackan och en ökande livslust i magen. Jag står rakryggad och vanlig i en tunnelbanevagn och inser att det tagit mig 16 hela månader att komma hit. Att bli stadig nog att ta mina första staplande steg tillbaka till någon slags vardag. Mina jeansklädda ben ler mot mig. De har aldrg varit så vackra."Läs även: Kan man vara glad när man är utbränd?
