Ibland är det nyttigt att gå tillbaka i bloggens arkiv och läsa om tidigare tankar och dagar. Jag hittade den här texten från -10, skriven idag för exakt fyra år sedan. Minns den här dagen så väl eftersom den fick mig att inse att jag faktiskt inte mådde bra. Det låter märkligt när jag säger det men jag hade på något sätt försökt inbilla mig att eftersom jag var hemma från USA och min kris där så skulle det lösa allt och jag skulle kunna "leva livet" igen. Riktigt så fungerar det inte. Minns även att jag trodde att det var det här som var att "gå in i väggen" .. jag skulle bara veta. Efter det här var jag hemma en vecka innan jag skrapade ihop mig själv och fortsatte jobba. Det dröjde till juni 2012 innan jag verkligen "gick in i väggen" och blev diagnosticerad med utmattningsdepression. -- ”Jag blir så trött på mig själv. Så trött. Är så förvirrad och underlägsen mina tankar att jag blir rädd. Bröt ihop på jobbet. Fick en sådan där panikångest-attack som folk pratar om. Tårarna krampade ansiktet, kroppens delar domnade och jag såg stjärnor. Benen vek sig och luften nådde inte lungorna. Kanske skrek jag i panik, antagligen hördes det bara i mitt eget huvud. Minns knappt mitt beteende och känner mig dum. Avslöjad och naken. Jag har byggt upp min "fiapower" under så många år och verkligen tryckt fast det i pannan. Vill allt och mer än så vilket nu har gett mig ett snubbelben rakt i ansiktet. Jag svamlar, har gröt i huvudet, glömmer saker, är förvirrad, stannar mitt i en mening, tänker frustrerande tankar om mig själv. Kroppen liksom svämmar över. Går i svarta dimmor, prestera prestera, spara pengar, tjäna pengar, vara på topp och aldrig nere. Helylle och fantastisk, karriär och drottning. Utan lik. Benen pulserade så hårt när jag låg där i soffan. En kollega hade fått lyfta upp mig från golvet. Förnedring. Folk uppfattar mig kanske som en primadonna. En tjej som lyckas, en person som är stark, en som gör det hon vill och kämpar. Mina svackor döljs, de finns bara för mig. Tills idag, jag skämms för att jag är svag. Jag blottade mitt mörka, den äckliga sörjan. Jag ville verkligen inte visa. Bara glömma. Åttonde november tvåtusentio, dagen jag fick panikångest och skämdes.” -- Ja. Såhär i efterhand vill jag bara ta den lilla sköra fia i famnen och hålla henne hårt. Be henne titta djupt in i mina ögon och be henne öppna dörren hon förtvivlat försökte behålla stängd. Det är okej att inte må bra. Det är okej att visa sig svag och det är viktigt att släppa ut det som får oss att må skit. Det äter upp oss inifrån annars. Det går inte att gömma undan det.
