Det här med att börja kännas igen sig själv efter sjukdom är en underlig känsla. Plötsligt känns det lite förbjudet att må bra en dag eller en timme, som att det är något fult mitt i det sjuka. Att känna energin komma smygandes är som att se en hårt efterlängtad vän efter år av saknad. Som att du äntligen får en skymt av det du längtat till. Som att du känner att ja, det finns ett litet hopp. Du är inte frisk, absolut inte frisk men ändå inte lika mycket sjuk. Du svävar någonstans mellan den du är, den du var och den kommer att bli. Den där efterlängtade vännen känns välkomnande och du känner hur hoppet sakta förvandlas till sanning och det är helt okej. ,. Översättning: Jag börjar hitta små stunder där jag känner igen mig själv och det är fantastiskt skrämmande och samtidigt så löjligt hoppfullt. .
