Det här med att ha gått igenom en kris är mer än intressant. Jag tänker såklart på min utbrändhet. Trodde någonstans att jag var klar. Eller ja, att jag gått igenom de flesta stadier och nu var rätt färdig med aha-uppleveserna som kommit med dem. Den senaste veckan har jag insett att det kommer mer. Att jag nu genomgår ytterligare något nytt, tar ett steg till framåt. Utan att jag egentligen reflekterat så mycket på det så jobbar jag nu på riktigt hundra procent. Har tidigare jobbat på kontoret tre dagar i veckan och hemifrån två dagar vilket gjort att hemmadagarna blivit lite hur som helst. Ibland har jag blivit sittande i mjukisbyxor med datorn i soffan utan att gå utanför dörren, ibland har jag tagit mig iväg på något möte och sedan gått hem till raggsockorna igen och ibland har jag jobbat på med god fart hemma från köksbordet. Nu går jag till kontoret fem dagar i veckan. Promenerar till och från, jobbar 9-17 och är pigg dagen igenom. Träffar människor hela dagarna, går på möten, känner att jag har lust och energi och kommer ofta på mig själv att le inombords. Jag orkar. Jag har nu kommit till en punkt då jag återigen lever ett vanligt liv. Med fulltidsarbete och kraft över. Jag behöver inte längre vara hemma en dag och vila efter att ha vart på kontoret en dag. Jag behöver inte längre ta sovmorgon om jag gått upp tidigt två dagar i rad. Jag behöver inte längre automatiskt tacka nej till allt roligt som är utanför mina måsten, för jag orkar göra både och. Jag orkar jobba heltid en hel vecka och göra något på kvällen och vara uppe sent på helgen. Om jag vill. Helskotta vilken ljuvlig känsla det är. Att veta att jag kan leva hela livet och vardagen med allt vad det innebär, om jag vill. ,. en suddig mobilbild från ett glädjefyllt ögonblick.
