Vi har en fantastiskt terass. Ändå har jag inte lyckats spendera mycket tid där den här sommaren. Trots att Edith somnat relativt tidigt de flesta kvällar så har jag prioriterat annat. Jobbat i soffan, grejat, fixat saker och så vidare. Och frustrationen har växt i mig. varför sätter jag mig inte bara på terassen och hänger en stund? Det är som att jag inte lyckats förmå mig att bara gå ut och sätta mig. Alltid något som borde göras. Ska göras. Kan göras. Också för att jag inbillat mig att jag måste vara inne för att höra Edith. Trots att vi har ett babylarm som fungerar utmärkt. Kan ni känna igen er i det här? Att man hamnar i någon märklig cirkel där man vill göra något men att det hela tiden blockeras av ursäkter och något hinder. Och plötsligt så känns det som att man inte får eller kan göra det där härliga. Samma sak kan jag hamna i när jag tänker att jag ska pausa på en bänk när jag är ute och går. Tänker det varje gång, men går ändå bara förbi varenda gång. Och alla gånger jag tänkt att jag ska köra hemmspa och verkligen skrubba, gnugga, lägga ansiktsmask osv. Men när ska man kunna prioritera det? Ah, ni fattar. Japp, det här kan vara ett av de mest osammanhängande inläggen jag skrivit. Häromkvällen så satte jag mig tillslut på balkongen med en bok och läste. Och ville aldrig gå in. Får skylla den här texten på min semesterhjärna som ju anlänt med bravur. Nog om mig! Hur mår du som läser? Kram!
