Ibland vill jag bara slå mig i huvudet med något riktigt hårt och trubbigt. Blanka in lite vett i den här stundtals sjuka skallen. I måndags fastnade jag i sängen fram till klockan hade passerat middag. Solen sken, folk satt på uteserveringar och njöt av våren. Själv låg jag inne bakom stängda dörrar och kände mig slut. Slut för att jag vart pigg en längre stund, slut för att jag orkat vara med i några veckor och slut för att solen äntligen kommer. Men mest av allt så blir jag slut av mina egna tankar. Det är prestationsångesten som tar knäcken på mig. Jag tolkar allt jag ser som att det är över, min karriär är slut, min blogg kommer sluta läsas och ingen vill längre ha mig eller mina tjänster. Folk har tröttnat och nya fräscha kommer flygande förbi mig. jag spottar så hårt på mig att det svider i benen. Min själ skriker efter skärpning men tankarna mal vidare. Jag går rastlöst runt i sängen utan att ta mig upp, svettas och försöker avstyra ångesten med serier. Känner att jag måste göra mer, bli större, bli bättre, prestera och ta mig i kragen ,. åstadkomma någonting (!). Får ångest av att tänka hur mycket jag måste prestera när jag är frisk igen. Hur ska jag klara av det. Tänker så mycket att det blir kortslutning och tjejen som egentligen har världens roligaste vardag och älskar det hon gör känner sig helt värdelös och borta. Jag slår mig på kinden, börjar knåda en deg och flyr in i andras liv via datorskärmen. Orkar inte längre möta mina spöken. Fan ta prestationsångesten. Fan ta den.
