Jag fick följande kommentar i ett inlägg: "Jag förstår inte varför jag inte är nöjd. Jag har världens bästa sambo, en jättefin lägenhet, en superbra familj, ett roligt jobb med bra kollegor & fina vänner men jag känner mig ändå inte nöjd. Jag kan känna mig deppig flera dagar i veckan fast jag ”har allt”. Jag väntar ständigt på att det ska hända någonting nytt, men vad, vet jag inte. Det är en sådan sjukt jobbig känsla att jag inte känner mig tillfreds någon gång." Det är något med de här orden som skaver i mig, för jag tror att det här är jättevanligt. Jag tror att många kan uppleva det här någon gång i livet och att det kan leda till att man börjar rannsaka sig själv. Kanske behöver man ta reda på vem man egentligen är - för att man kanske tagit beslut efter vem man vill vara eller tror att man är. Man kanske behöver omvärdera om det där som man säger är "världens bästa jobb" egentligen är det man vill göra. Kanske drömmer man om något helt annat fast att det inte riktigt fått ta sig uttryck ännu. Jag vet inte vad det är i de här orden som fångade mig, men jag tycker det är intressant (och förstår såklart att det måste vara väldigt jobbigt). Känner ni igen er? Blir man någonsin nöjd? Jag vill tro det, men att vi har glömt hur man är det eftersom vi inte tillåts vara nöjd idag. STRÄVA ALLTID UPPÅT. Du vill väl MER?! Tänk STÖRRE! Lagom? Fy fan. Vad gör man när man är nöjd? Man njuter. Njuter av att ha lyckats uppnå världens skönaste känsla. Att vara nöjd borde verkligen inte vara något negativt. Vad tänker ni när ni läser orden ovan? Har ni upplevt något liknande? Dela gärna med er!
