Så kom den igen, julen utan barn. Alltid med ett hugg i bröstet. Vad är ens jul utan barnen. Jag sa till min kille redan i somras att jag helst låter bli att fira jul i år. Hon är ju ändå inte här med oss. Minns första julen utan henne, nyskild och med en ekande tomhet inuti. Jag bet ihop och åkte ändå till mina föräldrar för att fira som vi alltid gjort. Fint och fruktansvärt på en gång. Fint eftersom traditionen består och myset finns. Fruktansvärt eftersom tomheten efter henne var så uppenbar. Minns hur jag gick in på toaletten när gråten i halsen blev för svår att svälja, orkade inte dra ner alla andra. I år blir det annorlunda. Hon är med sin pappa och vi är hemma. Att åka till traditionen i Dalarna utan barn är för svårt så det blir jag och min kille på julafton. Nu när det gått några år är det lättare att vara i det som är. Att släppa fram saknaden när den kommer och också se det fina i att skapa nya traditioner tillsammans i vårt nya hem. Första julen i huset blir bara vi. Nästa år något helt annat, med alla som vill samlade. Allt blir fint tillslut och jag omfamnar alla ambivalenta känslor som finns <3Läs även: Bara tanken på att fira jul utan mitt barn gör för ont
