Någon frågade om vi skulle ses. På ett sätt så ville jag, men jag orkade verkligen inte. Och jag hade planerat att göra ingenting den dagen. Ingenting som i att promenera, hänga med bebis och ta dagen som den kom. Alltså en utmärkt dag att träffa någon spontant på. Men jag ville inte. Hade ju planer med mig själv! Och det slog mig. Är det tillräckligt att avböja att ses för att man har planer på att göra ingenting/hänga med sig själv? Jag tycker det. Och jag har blivit mycket bättre på att säga "jag kan tyvärr inte" utan att ange en anledning eller berätta exakt vad jag ska göra. Det gjorde jag alltid tidigare. "Tyvärr jag kan inte för att jag ska träffa den/åka iväg/ha hemmakväll/osv osv. Och om den planen ändrades eller blev inställd så fick jag väldigt dåligt samvete och kände att jag borde höra av mig till den personen som frågat och tacka ja ändå, trots att jag kanske inte orkade eller ville, bara för att min plan ändrats och jag fått tid över. Hur resonerar ni kring det här?
