Jag är kanske på väg in i någon slags 31 års kris? Kanske inte, men den senaste tiden har livet drabbat mig på flera sätt. Plötsligt insåg jag att jag är 30+, har ett barn, är gift, har levt med samma man i 10 år, har en Toyota kombi, driver företag, har en anställd, äger en bostadsrätt och lämnar på förskolan. När blev jag såhär vuxen? Jag tog också nästa steg i mitt föräldraskap när det slog mig att vi nu är en familj på riktigt. Och vilka konsekvenser det skulle ge om jag och Kim av någon anledning skulle välja att gå ifrån varandra. Det skulle inte bara drabba oss. Vårt barn skulle bli ännu ett skilsmässobarn. Och jag skulle då tvingas vara ifrån mitt barn varannan vecka. Vidrig tanke. Jag antar att man går igenom olika stadier som nybliven förälder och nu kom jag hit, till insikten om att vi är en familj på riktigt och att våra framtida beslut påverkar mer än bara oss själva. Jag är liksom en förälder nu? Kanske märkligt att jag verkar inse det först nu men det här är första gången som jag haft möjlighet att stanna upp och reflektera på det här sättet sedan hon kom. All egentid i Malmö har väckt något i mig. Kanske är det en kris eller så är jag bara trött på att ha så mycket tid för mina egna tankar, trött på mig själv. Det kan inte vara sunt för någon som egentligen är mitt uppe i småbarnsåren, hehe. Gudars. Är det någon av er som läser som upplevt en riktig kris? Hur var det och hur uttryckte den sig? Snälla dela med er <3
