Jag läste era kommentarer till inlägget med mina tankar om konceptet "lördagsgodis" och varför vi valt att inte köra det med Edith. Läs inlägget här om du missade det. Vill återkoppla till några saker som lyftes i kommentarsfältet. Bara för att vi inte kör med lördagsgodis så innebär det inte att hon får äta obegränsat med sötsaker eller alltid får det hon vill ha. Att ett ytterläge, om vi kan kalla att inte köra med lördagsgodis för det, drogs till ett annat ytterläge - det om att inte ha några gränser alls och få äta obegränsat. Så är det inte. Det finns ju nyanser även här. Vi kör inte med lördagsgodis. Det betyder inte automatiskt att det får ätas hur mycket sötsaker som helst och när som helst. En annan grej som är viktig att prata om är effekten av lördagsgodis, eller snarare hur det kan bli när vi lägger för mycket värdering i mat och gör det till straff och belöning. Läs kommentaren från Clara nedan: "Hej! Åh aldrig kommenterat på din blogg förut trots att jag följt dig lite till och från sen du startade, så nu äntligen händer det pga ämne extra nära hjärtat! Jag är uppväxt med lördagsgodis – och även indraget lördagsgodis om jag hade varit ”bråkig”. Även med att man måste äta upp all sin riktiga mat på tallriken innan man får godis, och att man bara får ha söta pålägg på frukostmackan på helger. I all kärlek och välmening av mina föräldrar såklart. Dock insett helt nyligen (som 31) att det är detta fokus på bra/nyttig/tråkig vs onyttig/dålig/god/förbjuden/belönande mat som lagt grunden för alla år av hetsätning, ångest och kropps-och-träningsfokus hos mig, som jag aldrig kunnat förklara logiskt och därför känt mig ännu mer ”dum” över att ha haft problem med. Önskar verkligen ingen ett laddat förhållningssätt till mat och godis, det kan sätta så mkt krokben i ens liv. Tack för att du tar upp ämnet, väldigt befriande att läsa om ditt förhållningssätt och hur man kan tänka på ett sunt sätt istället (då jag den dag jag får barn säkert kommer behöva kämpa med detta lite extra oavsett hur medveten jag har blivit idag)." Det här är så förbannat svårt och jag tror att vi är många som vill så väl och är livrädda för att ge våra barn annat än en sund och fri relation till mat. Tror inte att det finns ett facit eftersom vi alla är så olika, även våra barn. En del triggas av sötsaker på olika sätt, en del är helt ointresserade, en del föräldrar har mönster och bagage som de för vidare till sina barn oavsett om de är medvetna om det eller inte och en del tänker inte ens på sådana här saker. Jag tror att det är bra att fundera på det här och prata med den andra föräldern. Vad gör vi utan att tänka på det? Hur värderar vi sötsaker och mat? Gör vi mat/sötsaker till straff eller belöning? Vad gör vi själva som vi tror att barnen inte ser? Vad har jag själv för relation till mat? När det kommer till sådana här frågor så står det klart att barnen gör som vi gör. Pratar jag illa om mig själv och hur jag får äta eller inte så kommer det att påverka mitt barn hur mycket fint jag än skulle säga om henne och hennes ätande. De ser igenom oss direkt och påverkas. Dela gärna era tankar om det här. Känner ni igen er i Claras ord?
