Jag vågar påstå att vi lever i en tid då många mår mer eller mindre dåligt. En del kämpar med psykisk ohälsa, andra upplever att livet är periodvis tungt och någon kanske har fokus överleva i sin vardag. Och mitt i allt det här så finns ett behov av att prata. Jag märker det hela tiden. Det behövs inte mycket för att någon ska bjuda på en hel livshistoria eller berätta de mest privata och jobbiga saker. Jag vet inte hur många gånger som jag ställt den vanliga frågan "hur mår du", sett personen i ögonen och visat uppmärksamhet, vilket resulterat i att en hel utläggning om jobbiga och dränerande saker som pågår i personens liv. Trots att vi kanske inte känner varandra särskilt väl. Och alla gångerna då jag träffat någon för första gången på en fest och pratat om något vardagligt för att sedan ställa en fråga om något jobbrelaterat och det visar sig att personen också är/har varit utmattad/utbränd/deprimerad etc. och berättar hela sin historia. Jag påstår inte att jag gör något magiskt som får folk att prata, jag frågar och lyssnar på svaret. Ställer en följdfråga och lyssnar igen. Det lilla som att faktiskt lyssna gör att man ibland får mer än vad man kanske räknat med. Och det säger mig att behovet av att prata är enormt. Har vi slutat pratat med varandra? Är det en bidragande orsak till att vi mår så dåligt - för att vi sällan får prata om hur vi faktiskt mår, känner eller hur livet påverkar oss?
