Jag kanske kastar mig ut på djupt vatten här men låt oss testa en tanke. Har inte formulerat den tidigare, men såhär: Tänk om att BETE sig nykärt är en del i att få relationen att fortsätta glöda? Klassiskt scenario: Man träffas, blir nykär och ÄR nykär med allt vad det innebär. Man andas varandra, ligger dygnet runt och tappar allt vett och sans. Uppfyllda av känslor och kåtslag. Så går en tid och vardagen knackar på. Livet händer. Man kanske ligger mer sällan, pratar mer sällan, umgås mer sällan. Flyttar man ihop blir kanske vardagen .... ja vardag? Får man barn börjar nästa kapitel där kärleksrelationen plötsligt sjunkit i prioritet. Så hittar man varandra någonstans mellan tvätthögar, vabb-dagar och gnäll - orgasm vad var det nu igen? Tänk om, TÄNK OM det finns något basalt viktigt i hur man BETER sig i en relation. Då menar jag inte bara det självklara som att prata respektfullt med varandra, vara i samma lag och visa varandra uppskattning, utan om att fortsätta bete sig som nykära. Att inte låta hånglet i hallen försvinna. Att fortsätta pussas och kramas när man säger hej och hejdå. Att stryka den andra över ryggen när man går förbi eller oväntat ta tag i sin partner och ja, valfritt : - ) Att inte låta kvällarna bara bli måsten och göromål och allt det där. Göra tvätten tillsammans sätta på (hehe) Bolibompa under tiden. Ni fattar grejen. Det går ju att göra små saker som väcker pirr och kul och lust och fint även fast det är familjeliv, lång relation, vardagslivet osv. Är inte det ett vettigt sätt att slippa hamna i hjulspåren där man tappar bort varandra? Och ja, jag vet att det inte är lätt. Jag förstår att det krävs jobb från alla inblandade och att alla kanske inte vill/kan/att det är komplicerat/etcetcetc. Allt det där. Men om vi tittar på teorin.Visst finns det något GULD i att aktivt välja att fortsätta bete sig som nykära även när den gulligulligaste perioden svalnat? Era tankar önskas! Läs även: Jag kunde omöjligt hålla fast i det som var
