Hej söndag! Jag ligger i soffan och tänker på det här med att prioritera bort sig själv. Det är så förbaskat lätt hänt. Plötsligt står man där och inser att man inte vart vän med sig själv - att man så lätt, nästan så det inte märkts, har prioriterat bort sig själv helt eller delvis. Varför gör vi det? Jag fastnar själv i fällan med jämna mellanrum. Det händer att jag prioriterar bort mina egna behov för något ganska meningslöst, ibland sker det så successivt att jag knappt märker det. Det kan vara allt från en sådan simpel sak som att jag har planerat att hinna ge mig själv ett fotbad, men istället fastnar framför instagram eller ”ska bara” och jobbar en stund på kvällen. Eller att så fort jag behöver vila drar ner på allt roligt och socialt eftersom det är betydligt lättare att dra in på än exempelvis jobb eller andra måsten. Visst kan ensamhet verkligen vara precis det som behövs ibland men lika ofta är jag övertygad om att jag egentligen skulle må bättre och få mer energi av att ta den där kompisdejten, middagen eller rundan på stan. Jag tror att det är fullt mänskligt att prioritera bort sig själv, kanske speciellt som kvinna. Vi blir på något sätt upplärda att sätta alla andra framför en själv. Ibland tror jag att vi behöver ändra utgångspunkt. Istället för att omedvetet slänga undan sig själv för att glida in på gamla vanor eller hjälpa alla andra före sig själv så kanske vi behöver stanna upp och snudda vid tanken ”vad behöver jag här, hur mår jag och vad behöver jag för att må bra just nu”. För det är ju inte egoistiskt, fult eller fel att prioritera sig själv och sitt välmående. Vi blir snarare bättre, friskare och mer hela om vi vågar sätta oss själva högt på priolistan. Ni vet det här med att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan och att man behöver ta tag i sin egen skit innan man kan ta hand om andras - det finns en viktig poäng i dessa. Vi kan väl prata lite om detta. Känner ni igen er? När brukar ni prioritera bort er själva? Har ni tips på hur man kan tänka?
