"Vad ska folk säga om jag har det här på mig". En tanke jag ofta hade med mig i provrummet när jag provade kläder som yngre. Någonstans där hittade jag en annan självsäkerhet som tonåring. Körde höga knästrumpor till de tajtaste fodralklänningarna och samma frisyr som Amy Winehouse. Sedan tappade jag det någonstans i vuxenlivet och mammalivet. Det här året ändrades det drastiskt och jag hittade en stil, min stil. Kanske tack vare att min projektledare Elin utmanade mig, kanske för att jag skulle programleda TV-programmet Lyckomaten och fick en chans att testa nytt, kanske rimmade det där jag var i livet och kanske var jag redo. Det är en kombination av allt det. Är så fruktansvärt glad över att det här, om än något ytliga, hände. Det har stärkt mig på så många sätt. Att äntligen sluta tala om för mig själv att jag inte kan bära upp färg. Att jag inte kan bära upp starka färger. Att jag inte kan ha ljusa färger. Att jag inte passar i vitt och beige. Att jag inte kan bära upp vissa plagg. Att jag inte kan bära upp olika mönster. Att jag inte passar i linne. Att jag inte kan ha utsläppt hår. HERREGUD. Visste knappt att jag hade talat om allt det här för mig själv innan jag började leka med kläder såhär. Som jag trivs nu! Läs även: » Det här med att tvivla på sin egen förmåga!
