Angående inlägget igår: Jag delade med mig av en frustration som bara rann ut i tangenterna när jag var mitt uppe i den. Helt ofiltrerad, brutalt ärlig och rakt ut. För att jag tror att många känner igen sig och det kändes som något att prata om, vilket många snabbt bekräftade och delade sina egna känslor. Tusen tack för det! Det var alltså brutala tankar, känslor och frustration rakt upp och ner, utan eftertanke och snygga formuleringar. Men några tolkade också in väldigt många märkliga saker i texten så jag vill ändå kommentera det. Någon skrev att det visst också är synd om männen och att de har jobbiga saker som de tampas med och att de är underbara människor. Ja SJÄLVKLART! Jag skrev generaliserande om det manliga könet - inte männen som personer eller människor. Det är en väldigt stor skillnad. Jag skrev inte heller om min man som någon försökte få det till genom att säga att jag har en trist syn på mitt barns pappa. Vet inte ens hur jag ska bemöta det eftersom det kändes så märkligt. Men det kändes inte snällt mot min man. Nej, inlägget var inte någon dold kritik mot honom. Vi har pratat om prick allt det jag skrev flera gånger under året och jag har hela tiden varit ärlig med min frustration, som är just min frustration på hur vi människor är skapta. Inte för att han gör något fel. Faktum är att han är en av de mest jämställda männen jag känner, men det behöver jag inte ens skriva. Någon skrev även att jag visst är stressad. Det är jag inte. Jag var arg och frustrerad. Inte stressad. Jahapp. Känns lite märkligt att behöva skriva det här men det känns inte bra att någon tolkar inlägget som att min man får sig en känga för så var inte fallet. I min värld så var det snarare en känga till mig själv och helt enkelt bara ett sätt att dela något brutalt ärligt på hur man ibland kan känna som förälder och kvinna. Tack för att ni läste!
