Jag kommer ihåg när jag fastnade i Sex and the city första gången. Hur mycket jag än älskade serien så irriterade det mig att kvinnorna alltid pratade ärligt och öppet med varandra om problemen som de upplevde i relationerna, men inte med sina pojkvänner som de faktiskt gällde. Och relationerna höll inte eftersom ingen var helt ärlig och inte fick en chans att göra något åt det. Och det där vill jag prata om. För hur ofta gör vi inte det här märkliga i livet? Pratar med alla andra om problem eller sådant som vi är missnöjda med, men undviker att prata med den som det gäller. Om vi bara pratar med andra så kan vi ju inte förvänta oss att den förändring vi önskar ska ske, oavsett om det handlar om chefens beteende, någon i familjen, hur man alltid blir bemött i en viss situation eller liknande. Det går att applicera på det mesta. Det är såklart lättare sagt än gjort. Jag har själv varit konflikträdd i större delar av mitt liv och jobbar hela tiden på det. Vi behöver uppmärksamma beteendet och försöka att bli rakare i vår kommunikation. Pratar vi alltid med andra än den det faktiskt berör så kommer ju ingenting att förändras. Känner ni igen det jag menar? Dela gärna era tankar kring detta!
