"Hörni. Vilken speciell situation befinner oss i. Ett ingenmansland där det inte riktigt känns som på riktigt eller vad man ska säga. Som att alla håller andan i väntan på nya direktiv och rekommendationer. Tänk vad sårbara vi är ändå. Jag vet att man läser det överallt men skriver det ändå: Stanna hemma om ni är det minsta sjuka. Tvätta händerna länge och ofta. Ta kloka beslut. Jobba hemifrån om ni kan." Texten ovan skrev jag för ett år sedan, en början på ett inlägg som glömdes bort i utkast. Nu sitter vi här ett år senare. Tur på ett sätt, att vi inte då visste det vi vet nu. Ovissheten kanske har hjälpt på ett sätt, fast samtidigt inte, fast ändå och typ inte och allt där emellan så att säga. Hur känner vi för detta nu då? Jag upplever att det blivit en vardag i allt. Tyvärr vardag att inte träffa familjen och att träffa väldigt få i ens umgänge. Vardag i att jobba hemifrån och livet har anpassat sig. En del relationer har fördjupats, en del har glidit längre bort. En del finns alltid där när man väl hörs. Jag längtar efter en vardag med rutiner. Längtar efter att inte vara i mitt hem så mycket. Längtar efter att inte ha hemmet som enda arbetsplats. Samtidigt finns det fördelar. Har lärt mig och utvecklats massor under året som gått. Mitt företag och hur vi jobbar har utvecklats enormt. Många uppdrag har kommit in tack vare Covid. Det finns något att hämta i det mesta om man vill vara optimistisk. Grät en skvätt när jag och syrran kramades för första gången på jag vet inte hur länge, hon jobbar inom vården så är vaccinerad och jag har antikroppar. Hennes hud mot min. Kroppskontakt. Längtar tills vi får välja avstånd själva igen. Längtar till att få ha många människor hos mig samtidigt. Längtar efter mina föräldrar och morföräldrar. Längtar efter att kunna sätta mig och Edith på tåget och dra hem till Dalarna. Längtar efter massor. Till dess, vi hjälps åt. Kloka beslut. En dag i taget.
