Det här med att gilla sig själv är något som för de flesta går i vågor. Den där förbannande självkritiska nerven får ofta allt för mycket plats och sveper undan allt vad självförtroende heter. Jag märkte själv av den irriterande nerven i lördags och i kombination med pirrig scenskräck blev jag plötsligt väldigt liten i mina egna ögon. Där skulle jag stå på en scen framför hundratals av mina egna bloggläsare och svara på några frågor men helst ville jag bara gömma mig under närmsta träningsväska och låta tiden passera. Plötsligt var jag inte självsäkra, coola "PT-fia" utan snarare lilla rädda dala-fia med kasst självförtroende och blygsamma knäskålar. Utan att förstå vad som hände förminskade jag mig själv och blev genuint generad av bara tanken på att berätta varför det har gått så bra för just mig det senaste året. Förbannade jäkla självkritiska nerv. Nej, ibland får vi helt enkelt ta oss i nackskinnet och spänna upp en "jag är bäst"-skylt i pannan. Vi är för bra för att tveka på oss själva, kom ihåg det! .
