Elins reaktion när hon såg mig kliva in på kontoret imorse: Är du trött?? Och sedan "du ser gråtfärdig ut" - och först då så insåg jag att gud, jag ramlade ju på cykeln på väg hit. Störtdök så att säga. Rakt ner i asfalten framför en bil. Av någon oklar anledning tog jag en annan väg till jobbet än jag brukar och skulle svänga över gatan, blev osäker på om bilen som kom i hög hastighet verkligen sett att jag svängde (trots ögonkontakt och ut med armen) och lyckades mitt i allt tappa balansen och ja, hur det gick till vet jag inte men cykeln rasade och jag över den, mitt framför bilen som tvärnitade. Rakt ner på knäet och långfingret. Inte så bryskt tack och lov så skadade mig inte, mer än att långfingret fick en ordentlig smäll och smärtar lite. Men helvete vilken tur jag hade. Bilen hann bromsa, jag ramlade inte på huvudet och kunde cykla vidare (omtumlad men hel) efter att ha fått hjälp upp av en gullig kvinna. Är så tacksam över att det inte blev värre. Tankar om att jag kunde blivit påkörd, blivit liggande och allt det där skrämde mig ändå. Jag som ändå är så förbannat ordentlig i trafiken efter mina 10 år på cykel i Stockholm. Har alltid hjälm. Stannar alltid vid rött (efter att ha lärt mig en läxa som i fick böter på 1500:- när jag cyklade mot rött precis i början), är tydligen med att visa vart jag ska, följer trafikregler osv. Suckar ofta åt att folk gör motsatsen och utsätter sig själva och andra för fara. Puh. Vilken inledning på veckan. Tack för att jag fick en påminnelse om hur viktigt det är att vara rädd om sig i trafiken. Tack för att jag kunde ta mig därifrån av egen maskin.
