De senaste kvällarna har jag känt mig lite ledsen. Som att någon sorg pockar på uppmärksamhet. Igår efter att Edith blev hämtad av sin pappa så lade jag mig på soffan för att vila den kvarten som tvättmaskinen hade kvar på sitt program. När tvätten var häng hade jag tänkt ta en promenad och sedan laga mat. Fyra timmar senare låg jag kvar i exakt samma position. Hade inte rört mig mer än att gå upp och hämta mobilladdaren. Låg på rygg och scrollade bort fyra timmar. Det kändes som en kvart. I vanliga fall hade jag blivit sur över att ha scrollat bort timmar av mitt liv. Herregud, vad sker. Men igår var det precis vad jag behövde. Det tar tid att komma tillbaka, efter det som troligtvis var Corona, alla säger ju det och det märks ibland. Som nu när jag blev ensam igen, tröttheten slog över. Sänder en tacksam tanke över att jag lyssnar på kroppens tydliga signaler om återhämtning idag. Men åter till den där sorgen. Den kommer över mig ibland på kvällarna. Ibland tänker jag att det inte är min sorg, som att jag plockar upp någon annans för det känns annorlunda mot tidigare. Som att jag lånar någons tröja tillfälligt. Sorgen ligger utanpå mig istället för att vara i mig. Kanske är det en del av processen. Försöker att låta den vara där den behöver utan att värdera. Ikväll väntar en till kväll av att ligga i soffan och vila. Fortsätta plöja min serie och bara vara i de känslor som kommer.
