Jag älskar att röra på påkarna i det vi kallar promenad. Mina morgonpromenader har blivit ett sätt att kliva ur sömnen och in min person efter nattens sängliggande. Jag fungerar inte lika bra som människa när de första staplande promenadstegen uteblir. Det och det faktum att jag numera aldrig arbetar på helgerna har gjort de två dagarna heliga för oerhört långa promenader i eget sällskap. Jag snörar på mig dojjan, kliver ut med musiken i örat och bara går dit näsan pekar. Utan tidtagning, prestation eller stress. Det är bara jag och vägen jag går på och det är så fantastiskt otäckt avslappannde att det bara kan beskrivas som härligt. Den här söndagen nåddes jag av den där känsla av att kunna gå hur långt som helst och bara älskade varje steg som benen utsattes för. Det är helt enkelt en billig form av terapi som aldrig sviker. ,. att världen bjöd på strålande vinterväder gjorde upplevelsen ännu mer delikat.
