Sen jag gick in i väggen för snart ett och ett halvt år sen har min vardag kantats av rädslan att falla tillbaka. Både jag och mina närstående vaktar mig likt en vakthund och minsta stressymptom leder till funderingar och utfrågning. Jag har alltid sagt att det kommer aldrig hända igen för det är inget jag önskar min värsta fiende så varför göra så mot sig själv. Det var ett helvete. Men visst går det upp och ner och jag känner mig ibland mindre stresstolerant. Just i morse kom de senaste fyra månadernas flängande, intensiva jobbande, resande, enorma längtan och allt i kapp mig vilket resulterade i att jag förvandlades till en liten stress-ledsen hög på badrumsgolvet. Det var bara att kliva ur träningskläderna, ta några doser astmamedicin, gå tillbaka till sängen och den famn jag längtat så efter. För ibland är vi sega och fattar inte just när det händer utan det kommer efteråt. Inser att jag nu bär på en stress som jag inte ska ha och ska genast ta tag i det. Det är starkt att våga ta hjälp. .
