Hörni! Såg att ni börjat pratat kommentarsfältet om det här med att dela med sig av sitt mående i sociala medier - eller det här med att må dåligt generellt - och det är så intressant så vill lyfta den frågan med er. Vi har ju blivit bättre på att prata om psykisk ohälsa och att må dåligt. Vilket jag själv bidragit till genom att prata om exempelvis min utbrändhet och ångest. Vi blir bättre på att berätta att allt inte är nyponrosor och lycka dygnet runt. Vilket är viktigt och det står jag fast vid. Men - för det finns också ett men - ibland pratas det om att psykisk ohälsa har blivit trendigt eller att fler går runt och letar efter saker att må dåligt över eftersom det är "inne". Hm. Jag både kan hålla med och sparka bakut åt detta. Tänker att det är alldeles för nytt att prata om att må dåligt och visa verkligheten för att vi redan ska börja kritisera och tysta ner det igen. Samtidigt så ser jag problematiken av att kanske framförallt unga inte får lära sig att en svacka i livet är normalt. Livet suger ibland. Och ibland suger det hela tiden under en period och det betyder inte att man har en diagnos eller måste gå till doktorn eller att något är fel. Det är livet. Och det suger stundtals utan att det behöver diagnostiseras eller felsökas. Jag tror också att vi behöver öva på att släppa saker. Eller såhär. Jag tror att väldigt mycket handlar om att vi inte är förankrade i oss själva. Vi stänger av. Om jag ska härleda hela diskussionen till någon slags kärna så är jag övertygad om det faktum att vi så tidigt får lära oss att stänga av är en enorm bov i dramat. För när vi inte har kontakt med oss själva, vad fan har vi då? Och i det så känns det viktigt att få vara i det man behöver när man går igenom något tufft och just inte stänga av - samtidigt som man såklart inte mår bättre att av fastna i det och inte komma vidare. En hårfin balansgång det där. Sedan funderar jag på om sociala medier ibland blir lite statiskt? Om jag tar en influencer som exempel. När hen skriver en text om sitt mående så är det ju så hen mår och känner i den stunden eller de timmarna - men det betyder ju inte att hen känner så dygnet runt och är helt sänkt all vaken tid. Det betyder inte att hen är i de där känslorna hela tiden. Allt skiftar ju som det är att vara människa. Men när man läser en text om dåligt mående så kanske det tolkas som om personen konstant är i det där dåliga, så vi tror att dåligt mående är konstant och jämt och hela tiden? Vi behöver ju alltid ha med oss att det som visas på sociala medier är en pytteliten del av en människas dag eller liv. En dag innehåller alla de där känslorna som t.ex. jag beskriver i ett inlägg när jag är ledsen. Och några timmar senare är jag lättare i sinnet, är glad när jag hämtar Edith, känner dåligt tålamod en stund senare, blir arg på kvällen och tillfreds när jag går lägger mig och vaknar med en helt annan lätthet. Men eftersom inlägget representerar ett känslouttryck från en del av dagen så kanske det kan tolkas som om det är allt? Egentligen på samma sätt som när man ser en perfekt frukost i en perfekt soluppgång där alla ser lyckliga ut, det säger bara något om just det stunden men inget om irritationen som sedan uppstod, turistmagen som bajsade ner toaletten eller den dåliga nattsömnen. Att prata om dåligt mående i sociala medier kanske gör att man som mottagare tror att dåligt mående är konstant? Och samtidigt så tycker jag inte att vi ska sluta prata och skriva om hur vi mår och alla har ett eget ansvar att tänka hela vägen och allt det där. Ja hörni, kommer inte fram till något och har inte riktigt tänkt klart alla tankar. Ville bara skriva resonerande kring det här ändå något tudelade och intressanta ämne som har så mycket värdefullt och så många fallgropar på samma gång. Det här är spännande, visst? Tryck på gilla nedan om du vill ha fler liknande inlägg ♥ Läs även: » Du kan inte få det du vill ha om du inte är helt ärlig
