Ni önskar mer ord och inlägg om ämnet ätstörningar så nu kör vi. Först ut är en favorit i repris om just hetsätning: Ni är oroande många som skriver till mig och berättar om hetsätning. Att ni ibland frossar, tänker ”nu är det redan förstört” och får ångest. Att pressen på att äta bäst, träna bäst, se bäst ut och bästbästbäst gör att ni söker tröst i maten och sen skäms. Jag blir lika engagerad och ledsen varje gång jag får ta del av era ord om detta. Jag blir helt enkelt förtvivlad när jag inser hur laddat mat är för så många. Jag har aldrig kommit nära hetsäning mer än det som berättas för mig, oftast av PT-kunder och bloggläsare. Däremot kan jag känna igen att mat är ett avbrott när jag tex. är stressad så känns det som rena segern att få slå sig ner med en ostmacka. Planerar jag dåligt kommer suget krypande och jag blir som en pilsk bulldozer med siktet inställt på föda, men det stannar där. Jag har tack och lov aldrig fallit in i någon ätstörning och lyckas hålla en god relation till mat men jag ser och hör så många som faller med det som ska vara vårt bränsle. Kan vi reda ut varför mat är så laddat? Varför hetäter vi? Hetsäter ni? Hur? Älskar ni mat? Vad gör vi för fel? Vi behöver prata om detta. Det är otroligt viktigt att vi vågar prata om det här istället för att skämmas och gömma oss. Om vi delar med oss, disskuterar och blottar oss en aning så kan vi säkert bidra med något. .
