Intressant fråga! Och så sorgligt att någon som äter ordentligt ska behöva få beröm, missförstå mig rätt. Förstår verkligen att det blir så med tanke på det matsjuka samhället som vi lever i. Jag förstår inte hur folk orkar med livet utan att äta sig mätt. Vet inte hur många gånger jag suttit på lunchevent med influencerkollegor som ätit knappt hälften av den supernyttiga veganska lunchen och utbrustit "det här var så gott! Jag är så mätt!" i samma sekund som jag själv ätit hela min portion, allt bröd som går att hitta och ändå är långt ifrån mätt. Och många gånger undrar jag om det är fel på mig eftersom många kvinnor verkar klara sig på så mycket mindre. Jag vet inte, men jag vet att det är frustrerande att höra att folk blir mätt på ingenting. Och att det verkar vara fult att äta sig mätt. Som svar på din fråga så har jag alltid ätit mycket - och oftast mer än mina vänner. Jag är uppväxt med kvällsmat (typ fil eller mackor) efter middagen och vi har alltid ätit ofta och mycket för att orka. Det var inte meningen att inlägget om min dag skulle bli någon redovisning över hur jag äter under en dag, men just den dagen så blev det mycket fokus på mat eftersom det var det jag ägnade mycket tid åt. Jag kan omöjligt klara mig längre än max 3 timmar innan jag behöver äta igen, oavsett om jag klämt en pizza på lunchen. Att jag äter mycket är nog en kombination av att jag har en alert ämnesomsättning, rör på mig mycket i vardagen, tränar och helt enkelt måste äta mig mätt för att orka med livet. Märker direkt när jag får i mig för lite och blir både slö, trött, energilös och sämre som person helt enkelt. Fasen, det här är så skevt. Att det ska behöva vara så att man sticker ut för att man äter sig mätt och för att man äter rejäla mål mat. Men det är så viktigt att prata om så tack, Anna, för att du lyfter det! Vad har ni för tankar kring det här? Äter ni er mätta?
