En vän berättade att hon hängt med en tjej på en danskurs och vi konstaterade båda att vi blir glada av att dansa, att det borde göras oftare men att det helt enkelt inte blir av. Min vän sa att en anledning är att hon känner sig obekväm och dålig. Såklart. Det är sällan roligt att känna sig kass och det krävs ett visst mod för att våga vara nybörjare. Det fick mig att fundera på hur mycket vi människor går miste om i livet för att vi inte vågar vara nybörjare eller redan har bestämt oss för att "det där är inte för mig" och "jag kan inte". Tänker på alla som vägrar dansa när det är fest. Tänker på när man gör äventyrliga saker på semestrar och någon bestämt säger att den inte ska med på dyka/snorkla/paddla kanot/simma/bada för att den inte vill/inte tror att hen kan/provade för 10 år sedan och det inte gick bra/etc). Och allt det där som man kanske suktar efter men som aldrig blir av för att man bestämt sig för att man är "för gammal", för dålig, för töntig, för stel osv. Eller när man står ut på ett jobb som själ all ens energi för att man intalar sig själv att det inte är någon idé att försöka byta jobb. Eller när ens största hemliga dröm är att resa helt själv och vara borta i flera månader, men att man säger till sig själv att man aldrig kommer att göra det för att man inte skulle klara av det. Ja, ni förstår. Jag har då och då funderat på att ta upp dansen igen (gick dans i gymnasiet) och är stundtals enormt sugen, ändå har jag ännu inte gjort det. Det var ju tio år sedan sist. Det är så ovant, osv. Jag vill verkligen uppmuntra mig själv till att prova och våga i livet. Och att inte bestämma mig innan för att det inte kommer att gå, hellre prova först och se vad som händer. Sedan kanske det inte blev någon hit eller ens var roligt, men då har jag i vart fall testat. Att utmana sig själv och öva på att ha ett öppet sinne behöver inte vara stora saker som att hoppa fallskärm eller våga släppa loss på ett fullsmetat dansgolv. Det kan vara det lilla i vardagen. Som att våga gå på bio ensam för att det är precis det man själv har lust med. Eller som att våga gå på den här dejten, göra något spontant, säga Ja oftare, våga berätta om det man innerst inne känner eller våga bära det där klädesplagget som känns lite långt ifrån en själv men ändå är det enda man kan tänka på. Har ni några tankar om det här? Något som ni (eller någon i er närhet) avstår för att ni inte tror ni kan/vågar/etc? Dela gärna med er ♥
