Jag har funderat en del på hur jag kan må så pass bra som jag gör i den här vardagen med jobb och bebis. Dagarna är ändå intensiva, krävande och ibland långa för att få ihop allt. Försökte hitta orden och plötsligt så landade jag i att jag är "förväntanslös" - är det ens ett ord? Och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur det påverkar vårt vardagliga mående. Det är så lätt att bygga upp förväntningar på hur saker och ting ska vara eller bli. Och att lägga värderingar i att det där och det där är jobbigt. Och när verkligheten inte motsvarar ens förväntningar så blir det ett bakslag och med det kommer besvikelse och tunga känslor. Det är ju ofta man hör folk beklaga sig över att det är snö ute, att det är jobbigt att packa innan man ska ut och resa, att det är kallt, att det är krångligt att ta med bebisen utomhus eftersom det är många moment, att det är jobbigt när något nytt kommer till en arbetsplats och så vidare. Känner ni igen det? Och det blir ju jobbigt när vi berättar för oss själva att det ska vara jobbigt. Att vi förväntar oss det. Och lägger värdering i det. Jag berättar inte för mig själv att det är krångligt att flyga till Malmö med en bebis för att föreläsa eller att det är jobbigt att det är snö ute. En del saker är bara att göra och de blir ofta lättare om vi inte värderar dem. Gud, jag är lite mosig i huvudet så har svårt att avgöra om jag ens får fram min poäng i det här inlägget? Fattar ni vart jag vill komma eller är det alldeles för otydligt? Berätta gärna så kan jag isåfall förtydliga. Och dela gärna era tankar kring detta!
