Får ofta höra att jag verkar ha en sund balans i min mathållning och ofta så svarar jag något av bara farten, men nu tänkte jag försöka bryta ner det och resonera mer utförligt kring det. Var kommer den här balansen ifrån? Överäter jag aldrig? När jag reflekterar över det här så tänker jag främst på två saker. Jag kan inte trycka mat och jag har inga förbud. Jag vet att många beskriver att det inte finns något stopp och att de skulle kunna äta hur mycket som helst. Jag kan inte det. Jag har alltid ätit mycket mat. Stora portioner och ofta. Hunger och behov går lite i vågor beroende på livet, mens, aktivitet osv. men generellt så äter jag mycket mat och har en hög förbränning som kräver ständig påfyllning. Men jag kan inte trycka i mig. Jag äter tills jag blir mätt eller ordentligt mätt, sedan är det bra. Hamnar sällan i matkoma. På samma sätt som jag respekterar min kropp genom att inte äta för lite så respekterar jag den genom att inte äta för mycket. Det finns ett naturligt stopp helt enkelt. Nästa grej är att ingenting är förbjudet. Det finns ingenting som jag inte äter pga att det skulle vara onyttigt eller dåligt eller liknande. En del saker tycker jag inte om, men det finns inga förbud. Det gör mat och ätande odramatiskt eftersom det inte finns några tankar om rätt och fel. Mat är framförallt njutning och något som gör mig förbannat glad. Kommer även att tänka på det här med att jag kommunicerar med min kropp. Och signalerna är tydliga när det kommer till mat så försöker att följa dem. Hm, nu låter kanske det här väldigt pretto och enkelt vilket det såklart inte är, men såhär skulle jag beskriva det. Läs även: » Vi vet hur vi ska göra för att må bra - ändå mår vi skit!
