Jag vill skriva några rader om min stress-sjuka men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag gör framsteg, baksteg och mittensteg i en förvirrad dans, allt för att komma närmare mig själv och det vanliga jaget. När jag känner mig pigg vill jag genast heta frisk och när jag ramlar ner i botten är jag övertygad om att jag aldrig kommer orka klättra upp. Det är ett förvirrat och underligt litet helvete som saknar vett och sans, speciellt idag när jag är på riktigt glad. Jag är så fantastiskt tacksam över mina nära och kära som har pysslat om, bevakat och peppat på alla sätt och vis i en veckas tid. Och det tar inte slut där, om en stund checkar två fina vänner in i mitt casa för att bo med mig hela helgen när min kille är bortrest. Vi måste komma ihåg att älska högt. .
