Att vara naken. Underbart och förlösande eller en ren pina? Jag och mina vänner har pratat om nakenhet många gånger. Vilken relation man har till nakenhet och hur den relationen påverkar, och hänger ihop med, relationen till sin kropp. Jag är numera bekväm i min nakenhet. Sover naken och känner inte att jag behöver skyla mig direkt jag kliver upp. Ibland hinner jag sminka mig och fixa håret innan jag fått på mig något plagg och jag tycker min kropp är fin även utan kläder. Några vänner upplever motsatsen. De vill inte vara nakna och trivs inte alls med det. Jag tycker det är intressant att fundera över det här med nakenhet och hur det påverkar vår syn på vår kropp. Det är en sak att älska, gilla eller acceptera sin kropp i kläder och en helt annan när den är utan. Jag får för mig att det är svårare att bygga en trygg och kärleksfull relation till sin kropp om man inte utgår från nakenheten. Det är såklart skitsvårt att se sin nakna kropp om man är ovan eller inte alls gillar det man ser, men jag tror att det är där vi behöver börja. Kanske behöver man inte direkt ställa sig helt näck framför spegeln och granska varje centimeter av kroppen - ett första steg är kanske att sova utan pyjamas eller att ta sig tid att smörja in kroppen efter duschen. Eller att inte direkt klä på sig utan våga sig ut i köket och ta ett glas vatten innan kläderna åker på. Jag menar såklart inte att vi ska springa runt nakna hela dagarna, jag tror bara att nakenheten är en viktig pusselbit i att lära sig att acceptera och tycka om sin kropp. Dela gärna dina tankar om detta! Trivs du i din nakenhet? Har du samma relation till din kropp med och utan kläder?
