Vi har diskuterat det här tidigare och det känns fortfarande - eller kanske ännu mer - aktuellt. Jag vill prata om det här med läkemedel. Eller rättare sagt det här med det i vårt samhälle är helt normalt att äta värktabletter, piller och medicin regelbundet - även för mindre åkommor som tillfällig huvudvärk eller en öm fot. Så fort vi har antydan till huvudvärk så ska vi snabbt bedöva med en huvudvärkstablett. När mensvärken dyker upp så ska den direkt botas med ett piller och har vi ont i kroppen är det genast voltaren i valfri form. En snabb lösning på ett symtom men inget som närmar sig kärnan till problemet. Vi har dessutom rutiner med C-vitamin i brustablett, diverse helhetskoncept med piller som ger oss ”allt vi behöver hela dagen”, för att inte tala om alla proteinpulver och dietpiller. Och visst händer det att läkare får utskällningar av sina patienter när de inte vill skriva ut antibiotika eller medicin mot förkylningar och liknande. Jag förstår att medicinering är bra och även nödvändigt i många fall. Men varför ifrågasätter vi inte pillrens makt över oss oftare? Varför gå direkt till pillret när även små vardagliga åkommor besöker oss? Och hur kommer det sig att vi inte har mer respekt över vad det faktiskt är vad vi stoppar i oss och vad det gör med oss i det långa loppet. Jag menar att det är något skevt när människor som aldrig har tränat direkt börjar äta proteinpulver innan första gymbesöket och att många av oss äter inte bara ett, utan flera olika sorters piller och värktabletter dagligen. När jag blev utredd för mina magproblem så fick jag inte börja med att göra ett test för t.ex. laktos och gluten utan fick först tre olika sorters magpiller utskrivna att börja med. Och under hela min sjukskrivning för utmattningsdepression fick jag argumentera emot medicinering som enda lösning. Läkarna propsade på att jag direkt borde ta anti-depressiva medan jag ville se fler förslag på alternativ och kanske prova andra lösningar först. Och när jag skadade armbågarna frågade doktorn om jag kunde röra på armen åt olika håll, skrev ut muskelavslappnande utan att kunna motivera varför eller ha en tanke kring vad jag skulle göra med skadan och avrundade mötet med att fråga om jag behövde ha något mer utskrivet. Är det inte bakvänt?
