Jag står på tunnelbanan i morgonrusningen. Mor och dotter kliver på och är helt inne i en diskussion. Jag uppfattar snabbt att mamman är orolig och dottern är arg. Arg på sin mamma för att hon kommenterar sin dotters kropp. Givetvis i all välmening men ändå på ett sätt som provocerar dottern som menar att kommentarerna gör mer skada än nytta. Att de får henne att värdera sin kropp utifrån smalhet och att hon värderar huruvida hon duger eller ej utifrån antalet kommentarer om sin smalhet och kropp hon får. De fortsätter sin hätska diskussion när de kliver av och jag står kvar med många frågetecken. Tänker på alla berättelser jag fått där skolsköterskor kommenterat vikten vid den årliga undersökningen vilket lett till att någon börjat banta vilket lett till ätstörningar. Jag tänker på hon som fick börja banta med sin mamma innan hon blev tonåring. Jag tänker på allt beröm som människor får när de går ner i vikt – ”vad fin/snygg/sund/läcker du är nu när du gått ner i vikt!” … Jag tänker på omtanken och oron som måste bo i mamman som försöker nå fram till sin dotter. Jävla skitgrej. Man får inte kommentera någons kropp. Det är ändå utgångspunkten vi bör ha. Men det finns ju alltid undantag, som när någon mår dåligt eller är på väg in i något sjukt. Det finns aldrig bara en sida av det där myntet. Ett löfte till min dotter: Må jag aldrig (behöva) kommentera din kropp. Det är exakt ett år sedan jag publicerade den här texten, men det känns lika aktuell nu så därför får den lyftas igen.
