Jag hamnade i ett intressant samtal med en taxichaufför imorse. Han refererade till sig själv som en ”gammal surgubbe”, men tack vilka klokskaper han levererade. Han sa bland mycket annat ”vi behöver vända öronen inåt, då förstår de flesta vad jag menar”. Sant. Lyssna inåt. Vara i kontakt med sig själv. Precis så. Men också. Plötsligt sade han ”det här är nog kontroversiellt men jag tycker att det ska finnas någon form av körkort för att få skaffa barn. Det är så många som far illa och man får inte bete sig hur som helst när man sätter liv till världen”. Och min spontana reaktion är INDEED MAN. Självklart. Det är så många som får barn och beter sig som svin. Inte tar hand om dem. Utsätter dem för så mycket hemskt. Men också: Absolut inte. Nej. Vad får vi då för elitistiskt samhälle där man gallrar ut och styr naturen? Och det är egentligen inte den diskussionen som spelar roll här, utan det värdefulla i att låta resonemang vara mångbottnade. Att hela tiden påminnas om att få saker i livet är så grunda och endimensionella att det finns ett rätt och riktigt svar. Jag återkommer till det ofta nu i det stora och lilla. Som att jag tar på Edith och mig själv olika strumpor om dagarna – varför inte? Vem har bestämt att strumpor som ändå blandas ihop måste vara exakt likadana och matchande? Som att påminna mig själv om att det alltid finns flera versioner och upplevelser när någon berättar något om att ”hen gjorde det här hemska och så var det med det” eller som i det här samtalet med honom – jag håller med på ett sätt, och ser att det skulle bli problematiskt, men känner också det här och samtidigt håller jag inte med alls, men ändå lite om jag bara går på känslor men man kan också tänka såhär ... Och jag känner att det berikar livet så väldigt. Det mesta blir mer intressant när jag inte intalar mig om att det finns någon slags facit. Samtalen blir djupare, mina egna valda sanningar ifrågasätts och resonemang utmanas. Det är fint. Läs även: → Jag lät alla invadera mig
