En av Ediths favoritböcker vid nattning är Nicke Nyfiken. Vi läser den om och om igen och jag kommer på mig själv med att ändra budskapet - i boken så förmedlar man att Nicke är alldeles för nyfiken och att det är något dåligt. På samma sätt som jag alltid fått höra att jag är nyfiken i en strut och att min stora nyfikenhet gärna får dämpas. Nope. Nej. Absolut inte. Aldrig mer. Såhär snart 34 år in i livet håller jag hårt i den där nyfikenheten. Ser människor i min ålder och äldre som verkar tappa kontakten med den. Man slutar undersöka och hamnar i att bestämma Hur Det Är. Min mardröm ärligt talat. Jaha, såhär Är det. Såhär blev det. Var det såhär det blev. Blev det inte mer än såhär. Allt det där hänger väl någonstans ihop. När man är tvärsäker och har en bestämd uppfattning om hur människor och saker ÄR och Ska Vara så missar man, i min mening, essensen med livet. För mig är nyfikenhet att fortsätta utforska, leka, lära, undersöka, uppleva och fördjupa. Nyfikenhet är närvaro. Nyfikenhet är lekfullhet. Nyfikenhet är att se och blir sedd. Nyfikenhet är att prova sig fram. Nyfikenhet är att mötas. Nyfikenhet är att upptäcka. Tack Nicke Nyfiken för att du påminner mig om detta på kvällarna och tack för nyfikenheten som bor inuti, vill alltid låta den frodas! Läs även: Släppte loss steget. Stannade plötsligt där det var vackert.
