Vi misstänkte att Edith var allergisk mot mjölkprotein precis innan resan till Kanada. Och när vi var där så verkade hon även reagera på ägg vilket gjorde att jag höll mig borta från mjölk och ägg i två veckor i och med att jag ammar. Det innebar att jag åt majoriteten veganskt, men fisk och getost någon gång. Och jag stärktes i att jag verkligen hittat ett förhållningssätt till mat som fungerar så bra för mig. Jag trivs verkligen inte med förbud och vill inte sätta etiketter på det jag äter, inte åt något håll. Hur mycket vegetariskt jag än äter så kommer jag inte att kalla mig för vegetarian. Och att självmant bestämma mig för att aldrig mer äta till exempel ägg eller kött kommer inte att göra något positivt för min hälsa eller välmående eftersom det blir ett förbud kring det. Jag trivs allra bäst när allt är avslappnat och obrytt. När jag äter det jag mår bra av och tycker om. När jag inte lägger värdering i maten. När jag kommunicerar med min kropp. När jag får äta både biskiver och snacksmorötter, för att båda är så förbaskat goda. Jag har skrivit mycket om det här tidigare och sist jag gjorde det så kom det kommentarer som tydde på att "det inte räknas" om man inte är uttalat vegan eller vegetarian. Som att själva förbudet gör det mer värdefullt? Så om jag äter vegetariskt 97% av alla dagar så är det inte värt någonting för att jag inte kallar mig för vegetarian? Förstår inte varför just etiketten är så viktig. I min värld är handlingen viktigare än vad vi kallar det för.
