Den 26 november 2014 skrev jag ett blogginlägg om matångest. Det såg ut såhär: "Jag vill prata om matångest. Det här är en snårig skog att gå i då det finns olika typer av matångest. Vi har den självklart uppenbara där det handlar om ätstörningar och blir en sjukdom, en diagnos. Sedan finns det den mer ”vardagliga” (konstigt uttryck men missförstå mig rätt) matångesten som tar energi från livet och vardagen. Tankar på mat och ätande som komplicerar relationen till mat. Det är självklart också ett osunt beteende och kanske i förstadiet till en diagnos men det har ännu inte nått dit. Förstår ni vad jag menar? Matångest finns i olika uttryck och egentligen är väl alla typer av den på något sätt ett uttryck för något som är inte är sunt eller helt friskt, men jag vill höra er som är på den ”vardagliga” (det dåliga uttrycket igen ...) nivån. Som inte upplever att det har blivit en regelrätt diagnos eller ätstörning. Som sagt, försöker uttrycka mig försiktigt för att inte bli missförstådd. Ni som förstår hur jag menar och upplever detta, berätta om era erfarenheter och relation till detta. Jag vill veta hur vanligt detta är. Vi behöver prata mer om matångesten som finns någonstans i gränslandet. Om ni vill så räcker det om ni skriver ”jag känner igen mig” eller ”+1” och var anonym om ni vill. Behöver få någon form av siffra på hur många som faktiskt känner sig drabbade av en komplicerad relation till maten. Det inlägget ledde till att 406 personer berättade. 406 personer som vågade öppna upp sig i mitt kommentarsfält och beskrev sin dagliga ångest över mat och ätande, om sin komplicerade relation till mat och att det påverkade deras liv. För prick ett år sedan så lyfte jag ämnet igen vilket ledde till att nästan 100 personer till berättade om sin matångest. Jag gissar att det inte har blivit bättre nu heller, även om jag såklart önskar det. Låt oss prata om det här igen. Berätta om dig. Var anonym om du vill. Berätta om din relation till mat och ätande. ♥
