Vi är duktiga på att köra på. Gasa och hålla oss till det bestämda. Måsten avverkas och planer hålls. Vi planerar och genomför. Dagar passerar och saker blir gjorda. Så många gånger som jag passerat någon brygga och tänkt hur härligt det vore att stanna, men fortsatt gå. Vi gör ju det. Fortsätter framåt och gör det vi ska. Men någonstans längs vägen växer känslan av att bara göra, inte leva? När känner man livet i sig. Jag vet inte vad som funkar för alla. Men jag vet att sedan jag börja låta impulserna ta plats så känner jag det betydligt oftare, livet. När jag stannar mitt i en intervall för att verkligen se den glödande solnedgången. När jag låter disken stå tills min dotter lagt sig för att istället kramas med henne i soffan en stund till. Då upplever jag livet mer här och nu, mer levande som motvikt till allt görande.
