När jag blev sjuk i utmattningssyndrom hade jag ett val. Att fortsätta blogga så mycket som jag orkade eller att lägga ner tills jag blev frisk. Från dag ett att jag pratade med läkaren så var det sista inget alternativ. Jag ser bloggen som en naturlig del av min vardag och har jag visat er så mycket träningsglädje, hurtiga ord och hälsa på det positiva sättet så vill jag ta något slags ansvar och även dela med mig när den dåliga hälsan kommer fram. Det är och har varit en självklarhet, just för att jag märkte själv att det skrivs alldeles för lite om det och ändå är så det så otroligt många som hamnar i samma eller liknande situationer. Min blogg speglar min vardag och den speglar mitt sätt att se på hälsa, det inkluderar kost-livsstil-stress-träning-vila-livsglädje-arbete, förhoppningsvis i balans. Vill du läsa en renodlad träningsblogg så finns det många fler alternativ än min. Jag förstår de som saknar träningsinläggen i min blogg, det gör även jag. Men i och med att jag har varit och fortfarande är sjuk så har inte träning varit en del av min vardag. Vissa dagar har jag inte ens lyckats kliva ur sängen, men jag har ändå lyckats hitta kraft att blogga. Både för min egen och mina läsares skull. När jag lade ut kommentaren från Carin hade jag inte en tanke på att lägga ner. Jag ville bara veta hur mina läsare resonerar kring det här. Helt enkelt få ta del av er syn på hälsa och era åsikter. Nu vill jag glädja oss med att jag de senaste veckorna har tagit stora framsteg och är på väg åt rätt håll, förhoppningsvis kommer jag snart att börja träna igen och då kommer även träningsdelen i bloggen att öka. Tre viktiga saker: 1. Jag kommer inte att lägga ner för att någon annan än jag vill det. 2. Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag lyckades blogga under hela den här perioden och att jag valde att dela med mig även av mina svagheter. 3. Ni som skrev alla kommentarer igår, ni är fantastiska! Jag är så tacksam och tar till mig alla ord. Tack! .
