Igår kväll tog jag ett klokt beslut. Stängde av telefonen, bokade av dagens möten och ställde ingen väckarklocka. Det resulterade i att jag sov tills nästan halv elva och nu sitter inlindad i en filt med svällda ögonlock. Kroppen är helt enkelt i behov av vila. Ibland är det så oerhört segt att ta de här besluten, besluten som påminner om att ge upp, om att inte göra sitt bästa och att inte pressa på utan att faktiskt lyssna och ge efter för det där som säger vila. Men det är så viktigt att vi vågar göra det, att vi vågar säga att vi är kloka som lyssnar på kroppen och att vi vågar göra tvärt emot ibland. Att vi vågar sova bort halva dagen en fredag trots att det är vanlig arbetsdag och löjligt nära helgen. Att vi vågar gå emot vår egen önskan och göra det som är bäst för kroppen här och nu, att inte vänta. Så idag pillar jag på datorn i ett fåtal timmar, gör det absolut nödvändigaste för att sen stänga av och ta helg. För att det är det bästa för både kropp och huvud, just precis nu, trots att det finns många måsten och många "borde" i både skalle och på att göra-listan.
