Det här med att vara människa. Är vi ens fortfarande det, människor? Jag kan ibland känna att vi är på väg att tappa det. Tappa det där som spär på livsgnistan och ger oss känslan av lycka. Vi lever i en tid då konsumtion är status samtidigt som vi helst ska göra allt själva. Vi strävar efter ideal som tar kol på många av oss med hetsjakt efter skulpterade kroppar, piller och shakes istället för mat, vi lever på prestationer, tränar prestationsinriktat där vi knappt kan gå en vanlig promenad utan att mäta steglängd och pulsen på senaste appen. Vi shoppar dyra, billiga och många kläder, bygger ofta om i köket, vardagsrummet, hemmet och slänger in en operation, läppförstoring eller förslätande sprutor. Vi dricker mycket och måttligt, strävar efter att försöka vara sådär perfekta som alla är, verkar vara, vill så mycket, vill ge tiggare några kronor, vill rösta på ett sunt parti, vill göra insatser för miljön, vill äta ekologiskt, vill spegla oss lagom mycket, älska oss själva, städa ofta eller inte städa och få det städat och vara kulturell och hinna se den där konserten och vara trevlig mot alla, aldrig säga nej, stråla på festen, bjuda in på det perfekta bröllopet, få den sötaste ungen, laga snyggaste middagen som blivit kall när det är dags att äta för vi har tagit fyrtiosju bilder i det perfekta ljuset. Det var värt det. Är det såhär livet ska vara? Så mycket intryck, krav och prestation. För vem lever vi och vem bestämmer hur det ska vara? Vi är alla en del av det på olika sätt. Det ingår kanske. Vill bara säga att det är inte konstigt om vi blir trötta ibland. Om vi svär över att vi inte orkar leva upp till det där ouppnåeliga. Det är okej att du inte hunnit lära dig att älska sig själv än. Det är okej att gå till jobbet med bleka urtvättade trosor för den där nya, spetsiga, härliga, sexiga trosan känns trång i grenen. Det är okej att vi tröttnar och undrar vad som är meningen med hela skiten. Det är okej för ofta kommer vi på att det stundtals kan vara ganska underbart och vi är inte mer än människor. Ni vet den där underbara känslan när vi kommer ihåg att vända ansiktet mot solen, stänga av allt intryck och bara vara i stunden. När vi lägger ner telefonen och upplever maten, sällskapet och låter livet omfamna oss. När vi kommer ihåg att utgå från oss själva och göra det vi tycker känns bra, för en själv. När vi kommer ihåg att lycka inte är något hållbart som vi ska känna dygnet runt, lycka är en tillfällig plats att vila i.
