Låt oss lägga fokus på kroppen en liten stund. Vår alldeles egna, vackra, köttbit som bär oss genom livet. Det är ofta svårt att tycka om sin kropp, att ens försöka känns ibland hopplöst. Ibland tar det ett helt liv innan vi når någon form av acceptens och ibland går det inte alls. Av någon underlig anledning känns det tusen gånger lättare och mer naturligt att vara missnöjd med sin kropp. Kanske rentav att hata den. Hur många har inte suttit med sina vänner och berättat om allt som är fel på den. Förklarat hur mycket vi skulle vilja förändra och kanske rent av byta ut. Hur sällan är det inte som vi utgår från oss själva när vi tänker att nu, nu ska det bli härligare - "sådär vill jag se ut, som hon och hon, men absolut inte som mig själv". Många av oss behandlar vår egen kropp som skit. Det är inte okej. Vi har bara en egen kropp. Vi behöver lära oss att det är okej och till och med så otroligt viktigt att få tycka om den. Öva på att våga vara stolt över den och våga känna att det är värdefullt att jobba för att tycka mer om sig själv och sin alldeles egna, vackra, köttbit. Tänk att ibland få låsa in sig i badrummet, krypa ur kläderna och tacka de där låren för att de bär dig idag igen. Att faktiskt våga möta sin spegelbild i ögonen och le. Att ta in sina mjuka, raka, sneda, ojämna, ljuvliga former med vänlig blick och sträcka på ryggen. Det gör så gott. Tänk om vi nu kan försöka se vår kropp för vad den är. Oavsett om det finns detaljer som du önskade skulle ändras, som en hudton som känns för blek eller mörk eller att dagsformen känns riktigt skittrist, så får det inte ta fokus från grundkärleken. Den behöver alltid få finnas där. Så. Puss! (foto av Erik Dilexit)
