Har du tips hur man lär sig stå ut? Typ.. kan man göra något förebyggande för att inte lugna stunder ska tas över av ångest? Minns att du förr inte klarade av tystnad och sen hade en tyst period. Kan du skriva något om det? Just nu kommer ångesten till mig om jag inte håller igång. En läsare skrev den här kommentaren för längesedan och den har legat som ett utkast sedan dess. Det finns något i den som är väldigt intressant att reflektera över. Och frågan är viktig. Som hon skriver så hade jag en lång period då jag inte klarade av att vara i tystnad, det handlar om år. Tystnaden skrämde mig eftersom den tvingade mig att möta det faktum att jag mådde dåligt. Att allting skavde. Att livet skavde. Ett sätt att lösa det på var att jag förvandlade TV-serien Vänner till min snuttefilt. Det stod på på min dator all vaken tid. Jag till och med bar med den in i badrummet när jag duschade. Den var alltid på som en surrande distraktion som hjälpte mig att slippa vara i tystnad. Det här började några år innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Men så funderar jag på om man verkligen ska lära sig att stå ut? Förr hade jag säkert kommit med flera tips och tänkt att det kan vara ett bra hjälpmedel. Men nu tycker jag inte det. Såklart kan livet ibland handla om att bara göra och stå ut lite, men när det handlar om att stå ut med ett dåligt mående så är det något annat. Tänker att det finns två lägen här: Den där tråkiga eller bara helt vardagliga delen av livet som handlar om att ha trist period eller uppleva en svacka - som ju är en naturlig del av livet eftersom allt inte är roligt hela tiden. Då är det rimligt att ibland bita ihop och plöja på. Livet är ju så ibland och sannolikt så kommer det att gå över och ändras. Men när det handlar om konstant dåligt mående, depression, tung ångest som påverkar vardagen eller att man helt enkelt lever på ett sätt som man inte trivs med eller mår bra av, då är det inte läge att lära sig att stå ut. Då behöver man bryta och hitta orsaken. Man ska aldrig acceptera ett dåligt mående, då överlever man bara. Det är såklart lättare sagt än gjort och det är så läskigt hur snabbt vi vänjer oss vid att må dåligt - men det är ett annat inlägg. Och som kommentaren skriver så är ångesten konstant när hon inte håller igång, då är det läge att bryta och söka hjälp för den. Inte acceptera att den påverkar så till den grad att du aldrig får slappna av, aldrig bara vara. Jag fattade det tillslut och gick till en psykolog. Och en till och en till innan jag hittade rätt. Det blev början på en lång resa som hjälpte mig med mycket. Men som sagt, har man en mer - obs slarvigt uttryckt - vardaglig ångest som drabbar en ibland som en naturlig del av livet, missförstå mig rätt, så kanske någon av de här listorna kan hjälpa: » Det här brukar lindra min ångest » 16 saker som lindrar min ångest Hur resonerar ni i det här? Vore intressant att ta del av era tankar.