Imorse mötte jag en cyklist som pekade finger till en gångare. Häromdagen krockade en stressad man med barnvagnen och sa inte ett ord. Förra veckan såg jag två män hånskratta åt ett fyllo som vinglade fram på gatan och såg svårt medtagen ut. I tisdags glömde jag mina solglasögon på en toalett. Någon snodde såklart dem istället för att lämna in till personalen. Människor är så arga idag. På ytan. Nästan dagligen ser jag handlingar och beteenden som är ilskna, sura, taskiga och sunkiga. Folk som är aggressivt inställda. Folk som hugger. Folk som inte möter blicken. Folk som inte ber om ursäkt. Folk som skyller ifrån sig. Folk som armbågar sig fram. Jag upplever att vårt samhällsklimat är hårt. Att det är lättare att utsättas för en icke medmänsklig handling än en medmänsklig handling. Det är mörkt. Men så ibland så glittrar det till och man blir varm i hjärtat. Och jag vill tro att vi egentligen har så mycket gott att ge, vi har bara tappat det lite på vägen. Som i helgen när mamma hjälpte en liten gullig tant över vägen för att hon hade gått fel och knappt tog sig upp för den lilla sluttningen. Som den här gamla gamla damen som lyste som solen när Edith vinkade och och log mot henne. Som föräldern som sa "heja dig" när jag kämpade med en övertrött bebis på promenaden. Som alla stärkande historier man läser i Facebook-gruppen Heja Livet. Lika lätt som det är att skärma av sig från omgivningen - att bara trycka in hörlurarna, ta på sig sitt stoneface och zona ut - lika lätt är att det att aktivt göra en medmänsklig handling. Det vore fint om vi kan avsluta det här inlägget med att ni berättar om värmande medmänskliga ögonblick som ni upplevt eller gett någon annan. Visst kan ni dela med er? ♥
