Jag sitter på ett café med fötterna uppflugna i fönstret. Kaffedoften bryts av skrikande studenter och jag tänker att jag vill tala om för dem, stryka dem över kinden och säga "ta det lugnt". För just där och då känner du dig som världens vuxnaste människa utan minsta aning om det som komma skall. Det liv du har planerat sen barnsben suddas ut lika snabbt som du inser att du aldrig blir fullärd. Visionen om att leva för stunden, älska dina barnsdomsvänner för evigt och bli det du svettats över i gymnasiet blir allt otydligare i takt med att det riktiga livet börjar. Jag ser hur jag planerade saker jag inte ens kan minnas idag. Stressade upp mig för strunt och hoppades att livet skulle vara smärtfritt. Idag är det fem år sen jag kastade min mössa i luften och tackade av skolan. Idag är jag någonstans mellan den jag var och den jag vill vara med en klar insikt om att jag aldrig hade kunnat gissa hur det skulle bli, hur det ska bli. Jag hade velat att någon viskade att det är svängarna, dalarna och dipparna som gör oss starkare, klokare och vackrare som människor, hur jävligt det än kan verka när vi ligger i botten. Tänk om någon hade sett mig i ögonen och sagt åt mig att andas när jag stod där i den vita mössan med världen framför mina fötter. "Det kommer aldrig bli som du tänkt dig, men det kommer bli jäkligt charmigt ändå." .
