Den där våren. Så naken, vilseledande och obehaglig. Plötsligt syns varje dammkorn, livet känns blottat och huden är blek. Solen lyser aldrig så starkt som nu och många känner sig ledsna. Ifrågasätter, vill stanna hemma för att damma hyllor och någon berättar att flest människor dör i mars. Vi blir bländade av ljuset och känner oss blottade. Tappar gnistan och känner ledsna känslor. Jag drogs med och kände mig svag inför utmaningen som kommer med ljuset. Ville spontant dra mig inåt och vänta på sommaren. Men den här gången känner jag mig stark. Vill utmana. Så jag gick ut och mötte morgonen i solen. Trevande smög jag ut direkt från sängen och satte mig på en bänk. Blottade pannan mot skenet, såg det kala vackra och tänkte att det är okej. Kanske är den inte så farlig ändå, den där obehagliga våren.
