Ja. Jag är mållös. Kom hem sent igår och såg antalet kommentarer. Kunde inte vänta så började försiktigt läsa på toaletten innan duschen och fastnade. Blev tagen, berörd, fick sittsår av toaringen och grät tjocka tårar. Kände mig varm, blev så förjävla glad och grät tårar av frustration, inspiration och glädje. Min sambo frågade om jag drunknat och jag ville inte släppa, ville bara fortsätta läsa. Satte mig nu igen före lunch och fortsatte. Läste långsamt, imponerades över era ord. Era berättelser om livet och hur det behandlar er, om hur ni fortsätter kämpar, om era val och er vardag. Blev tårögd, kände mig uppskattad och bortskämd. Vet inte hur jag bäst ska uttrycka det. Det här är det vackraste jag läst på länge. Era ord gör mig stark. Jag känner mig så otroligt stärkt och inspirerad. Det här är overkligt fint. Tack. Är så tacksam för att ni tar er tid att berätta om er. Berätta om era svaga stunder och hur ni mår. Känn er alltid välkomna i kommentarsfältet. Läs varandras ord och inspireras, det finns alltid någon som upplever samma sak. Vi är aldrig ensamma. Tack för att ni finns. Era ord gjorde mig mållös och gick rakt in i hjärtat.
